gtj_anna.jpg

Anna Hector: Fick min tro plats?

Anna Hector började söka en tro under gymnasietiden i Växjö. Som student Lund letade hon ett sammanhang där tron fick plats. Svaret blev Studentprästerna.

– Hela min konfirmandtid var ett fiasko. Jag hade ingen tro, på konfirmandträffarna var jag utmattad efter skolan och prästen var inte inspirerande berättar Anna Hector som minns sitt år som konfirmand i Uråsa söder om Växjö för snart 15 år sedan. Hon fortsätter: Jag tror att den enda anledningen till att jag faktiskt valde att konfirmeras var att jag var för svag och osäker för att säga nej, när jag visste att det skulle såra människor i min närhet.

Under gymnasietiden började Anna fundera över den kristna tron och vad den egentligen betydde. Hon sökte Gud på egen hand. Under den här tiden rasade stundtals en hård debatt i den Småländska lokalpressen, bland annat om partnerskapslagstiftningen som då var aktuell. De inlägg som kom från konservativa kyrkliga företrädare stämde inte överens med Annas åsikter. Det ledde till att hon funderade över om hon hade någon plats i kyrkan.
– Jag tänkte mycket under de här åren om min tro verkligen fick plats i Svenska kyrkan så som jag uppfattade den. Jag valde att inte prata med andra kristna om hur jag tänkte eftersom jag hade stött på åsikter i stil med ”den som tänker som du kan inte vara kristen”.

I Lund hände något. När Anna, tillsammans med sin dåvarande pojkvän och nuvarande man, Max, kom till Lund efter gymnasietiden sköljde studentvärlden över henne. Som många andra nyanlända studenter kände hon en vilsenhet inför det nya; studier på universitetet, outtalade sociala koder, traditioner och inte minst känslan av att för första gången ha flyttat till en ny stad där hon inte kände någon, ensam i en värld som stundtals kan upplevas som otrygg. Det blev inte så många akademiska poäng just då men hon hittade ändå en plats där hon kunde vila, utmanas och känna en trygghet; studentprästerna och söndagskvällarna i kryptan.
– Jag tror att jag såg en affisch någonstans, eller kanske fick ett program på hälsningsgillet, där Studentprästerna inbjöd till Söndagskväll i kryptan. Jag gick dit och sedan blev jag fast. Jag tillbringade i stort sett varje söndagskväll i Domkyrkans krypta i många år.

Söndagskväll i kryptan är en ekumenisk gudstjänst som firas varje söndagskväll klockan 19.00 under terminstid i Domkyrkan, ofta medverkar en gäst som berättar eller musicerar utifrån kvällens tema. Under våren har bland andra sångerskan Irma Schultz Keller, generaldirektör Matz Hammarström och missionsföreståndaren Karin Wiborn gästat gudstjänsten. I mötet med studentprästerna kände Anna att det inte alls var något fel på hennes tro, att den tro som var och en har duger, att hennes tro fick plats i Svenska kyrkan. Ganska snart började hon i en av studentprästernas samtalsgrupper där hon mötte människor med liknande tankar om tro och liv. Sakta växte det fram en gemenskap byggd på tillit, vänskap och dialog.
– Jag tror inte att den tro jag sökte på gymnasiet hade sett ut som den gör idag om jag inte hade fått den här gemenskapen. Det kändes som en församling som välkomnade mig, sådan jag var. I gudstjänstgemenskapen får jag något till livs, något som är nytt och levande. Det är helgjutna gudstjänster med ett verkligt tilltal som aldrig blir slentrian.

Anna tycker att det finns en öppenhet och oräddhet hos studentprästerna, man vågar erkänna att man inte har alla svar, att en bibeltext är svår att tolka och att alla inte är överens om vad som är rätt och fel.
– Samtidigt som det finns en öppenhet för sökare och kyrkoovana finns det en djup teologisk medvetenhet som märks i gudstjänster och samtal med studentprästerna. Man vågar problematisera och vågar stå för vad en bibeltext har sagt, eller inte sagt, till mig. Man litar på att gudstjänstdeltagaren kan tänka själv och tål kritiska frågor kring en text, att bibeln tål det.

Den bild av Svenska kyrkan som Anna bar med sig från sin konfirmandtid i Uråsa söder om Växjö har förändrats och bytts ut. Nu är det andra bilder som är starkare; en kyrka som vågar utmana, som vågar säga att man inte vet allt. En livsnära kyrka.