gtj_soluppgang.jpg

Möt soluppgången i Domkyrkan

Varje människa som vandrar in i Lunds domkyrka genom den stora porten i väster vänder sig mot soluppgången. Hela den väldiga domen vetter mot öster, mot solen och ljuset och bjuder in varje besökare att göra likadant.

Kristus och solen hör samman. En präst från Lund var för något år sedan på resa i Wales och när hon kom hem berättade hon om en av resans allra starkaste upplevelser. Under en morgonpromenad i en liten by satte hon sig för att vila en stund på en bänk på kyrkogården. Hon såg ut över gravarna som var illa skötta. Överallt fanns det tuvor, ogräs och plastblommor. Alla gravstenarna stod snett, den ena lutade åt höger och den andra åt vänster. ”Vilken oreda”, tänkte hon men såg i samma stund hur fel hon hade haft. Allt var i själva verket i perfekt ordning. Från bänken där hon satt öster om kyrkan såg hon nämligen vartenda namn som var inhugget på gravstenarna. Alla stenarna och namnen var utan undantag vända mot öster, mot ljuset och soluppgången i väntan på Kristus.

Varje söndag när högmässan firas i Domkyrkan vänder vi oss alla på samma sätt mot öster. Och precis som stenarna i Wales har vi alla våra skavanker. Ingen av oss är perfekt men det är inte heller det som är det viktiga. Det enda som egentligen betyder något är att vi är där och tillsammans vänder oss med våra kroppar och själar mot ljuset, mot Kristus.