Sunday Eucharist sermon

2011-04-01 08:21 av | Lämna kommentar

Just like last time we have asked for permission to put the Sunday Eucharist sermon, given by our guest from Taizé, online. Here it is — a Swedish translation can be found in the previous post.

***

Luke 1. 26-38

Let’s sit down and think about things. Let’s sit down and see what is possible. We can assess the risks, see what lies within our capacities and then make a decision. Does that seem familiar to you? Is that the famous Swedish rationality? It’s also very British!

The Gospel reading we’ve just heard challenges this outlook. The text is there to tell us of the origins of Jesus, but it also presents us Mary as the model of the believer who listens. In that respect, she is a model for us all. For listening is at the heart of any relationship. Without listening to the other, nothing can grow or develop.

The Bible tells us practically nothing about Mary – she is a young girl, betrothed to be married. She is not portrayed as someone looking for meaning in her life, we’re not told of any preparation that she has been through. We’re not told she’s strong or pious in her belief.

Yet, Mary will be at the centre of an event which will change the course of human history. God’s messenger, Gabriel, comes to her. He calls her “full of grace”, God’s free gift of love is bestowed upon her. He assures her that the Lord is with her.

But Mary stands before an abyss. She cannot see what lies in front. However,  it is an abyss where everything is given freely. That is where listening begins. That is where we start to take the risk of loving.

The first reaction is not one of overflowing joy, but of being perplexed. But Gabriel does not reject Mary because of that. He enters into her fear and reassures her of God’s favour. He reveals that the child she will bear will be called Jesus, Son of the Most High and his kingdom will have no end.

But Mary questions what is being said. How can this be? Mary is awake. There’s nothing passive in her. She has to reply to what is being asked and can therefore express her disbelief. She reacts, she engages herself in this event. Her questioning leads to further revelation, becomes the meeting point with the one who is before her.

Gabriel continues to explain that the child will come from God, like every gift. “For nothing is impossible for God” These six words. Let us listen to them. Let us remember them. At the same time they excite and disturb us. Excite us, because something deep within us seeks the risk of love, wants to live the adventure of faith. Disturb us, because we’re often content with what we have. It’s easier to stick with what we know. And fatalism marks our time. But what excites us is what lies deepest.

To begin listening to what is God’s plan in our life, and in the life of our church communities, we have to go beyond our conceptions of what we can or cannot do and place ourselves at the level of what is possible for God.

We have to undergo a continual conversion in our way of seeing life to give birth to the gift which God has placed within us. Our Christian life is about living on the edge, on the threshold. Like Mary we stand on the edge of an abyss. Are we ready to cast ourselves into that abyss and let ourselves be carried by grace?  

And so, Mary replies simply; “Here I am, the servant of the Lord; let it be with me according to your word.” God has forced nothing. Yet God can do nothing without the trust of Mary. Because she understands that all is free gift, that she is trusted, she can trust in return. Let us pray those words with Mary.

And Gabriel leaves her. The moment when Mary gave her trust will carry her through everything else she will have to experience. Everything hangs on the thread of that trust. That trust remains fragile. It’s not about being strong, but about welcoming God’s gift and living from that.

When we take the risk of trusting in God’s free gift, then we receive Christ and like Mary give him to the world.

“Lord, let it be with me, with us, according to your word, for with you, nothing is impossible.”

Söndagens predikan

2011-04-01 08:14 av | Lämna kommentar

Precis som förra gången har vi fått lov att lägga ut predikan från söndagens högmässa. Här är den i den svenska översättning som studentprästen Eva Månsson Carleheden läste. Det engelska originalet kommer i nästa inlägg!

***

(Predikotext: Lukasevangeliet 1:26–38)

Vi sätter oss ner och tanker igenom det. Vi sätter oss ner och ser vad som är möjligt. Vi går igenom riskerna och kontrollerar vad som ryms inom vår kapacitet, och sedan fattar vi ett beslut. Känns det igen? Är det den berömda svenska förnuftigheten? Det är också något mycket brittiskt!

Den evangelieläsning som vi just har hört utmanar den inställningen. Texten finns med för att berätta oss om Jesu ursprung, men den presenterar också Maria som en bild av den troende som lyssnar. På det viset är hon en förebild för oss alla, för lyssnandet är hjärtat i alla relationer. Om vi inte lyssnar till varandra kommer inget att växa eller utvecklas.

Bibeln berättar nästan inget för oss om Maria – hon är en ung flicka som är trolovad och ska gifta sig. Hon beskrivs inte som någon som letar efter meningen med livet, vi får inte höra om några förberedelser som hon har gått igenom. Det berättas inte för oss att hon är stark eller from i sin tro.

Ändå blir Maria en viktig person i en händelse som förändrar hela mänsklighetens historia. Guds budbärare, Gabriel, kommer till henne. Han kallar henne ”full av nåd”, hon får ta emot Guds kärlek som en gåva, gratis. Gabriel försäkrar henne om att Herren är med henne.

Men Maria står framför en avgrund. Hon ser inte vad som ligger framför henne.

Det är emellertid en avgrund där allt är en gåva. Det är där lyssnandet börjar. Det är där som vi börjar ta den risk som det innebär att älska.

Hennes första reaktion är inte överflödande glädje utan förvirring. Men det får inte Gabriel att rata henne. Han går in i hennes rädsla och ger henne ny tillförsikt: Gud vill henne väl. Gabriel berättar att barnet som hon kommer att föda ska heta Jesus, den Högstes Son, och att hans rike inte ska ha någon ände.

Men Maria ifrågasätter det han säger. Hur ska det kunna bli så? Hon är vaken. Det finns inget passivt i henne. Hon måste reagera på det som hon blir ombedd att göra, och därför kan hon uttrycka sin misstro. Hon reagerar, hon engagerar sig i det som händer. Hennes frågor leder till att mer uppenbaras, de blir den punkt där hon kan möta den hon har framför sig.

Gabriel fortsätter med att förklara att barnet kommer att komma från Gud, som alla gåvor. ”För inget är omöjligt för Gud.” De sex orden. Låt oss lyssna till dem. Låt oss minnas dem. De fyller oss med förväntan, och samtidigt oroar de oss. De fyller oss med förväntan, för något djupt inom oss letar efter kärlekens risk, vill leva trons äventyr. Gör oss oroliga, för vi är ofta nöjda med det vi har. Det är lättare att hålla fast vid det som vi är vana vid. Men det som fyller oss med förväntan är det som ligger djupast i oss.

För att kunna börja lyssna till vad som är Guds plan för våra liv, och för livet i våra församlingar och kristna gemenskaper, måste vi gå bortom våra föreställningar om vad vi klarar och inte klarar och ställa oss på den nivå där det handlar om vad som är möjligt för Gud.

Vi måste hela tiden låta vårt sätt att se på livet förvandlas om vi ska kunna föda den gåva som Gud har lagt inom oss. Vårt liv som kristna handlar om att leva längst ut på grenen, på tröskeln. Precis som Maria står vi vid en avgrund. Är vi redo att kasta oss ut och låta oss bli burna av nåden?

Och Maria svarar enkelt: “Jag är herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.” Gud har inte tvingat henne till någonting. Ändå kan Gud inte göra något alls utan Marias tillit. Eftersom hon förstår att allt är en gåva kan hon själv ge sin tillit. Låt oss be de orden tillsammans med Maria.

Och Gabriel lämnar henne. Det ögonblick när Maria gav sin tillit kommer att bära henne genom allt annat som hon kommer att uppleva. Allt hänger på tillitens tråd. Tilliten fortsätter att vara ömtålig. Det handlar inte om att vara stark, utan om att ta emot Guds gåva och leva av den.

När vi tar den risk som det innebär att lita på Guds gåva, som kommer till oss gratis, då tar vi emot Kristus, och som Maria ger vi honom till världen.

“Herre, må det ske med mig som du har sagt, för ingenting är omöjligt för dig.”

Matthew på torsdagsmässa i Kryptan

2011-03-18 08:06 av | Lämna kommentar

Varje torsdagskväll firas det mässa i Domkyrkans krypta med sånger från Taizé. Matthew, som kommer från USA, har bott i Japan de fem senaste åren och nu är Lundastudent, kom dit, och vi bad honom att skriva om det. Såhär skrev han:

The Taizé style evening mass in the crypt of the cathedral was one of silence and reflection.  The setting of candlelight, delicate chants, and the focus on the icons on the altar not only aided in focusing the mind but also was an effort to create the inner silence of a connection with God.  The evening mass appeared to be a solemn combination of Vespers and Compline with great significance placed the application of the Kyrie Eleison and the Great Litany in order to help our minds concentrate on the prayers for where they were most needed.  I was also struck by the multilingual chants that are naturally part of the Taize mass in order to appeal to all people from many countries and traditions.  Such pluralism created a feeling of camaraderie in the congregation with so many hearts and minds focused on the good that prayer can do.  I would highly recommend this experience as a way of not only worshipping God and praying for others but as a method centering oneself to continue with the trials of the week ahead.

Matthew

Välkomna redan på fredagskvällen

2011-03-16 14:10 av | Lämna kommentar

I Domkyrkan bjuds det ibland på sena fredagskvällar in till Nattkyrka. Den 25 mars är en sådan fredagskväll — och diakonen Maria Leijman och hennes medhjälpare hälsar alla välkomna!

Klockan 21 inleds kvällen med en sång från Taizé — och sedan fortsätter det med sång efter sång i nästan en timme. Du kan komma för att lyssna, för att be tyst till musiken eller för att sjunga med. Några av de musiker och sångare som musicerar underböner och högmässa under lördagen och söndagen kommer tidigare till Lund för att vara med.

Klockan 22 är det meditativ dans — Maria beskriver det som “en vandring tillsammans med en gemensam rörelse till musik”.

Man kan också passa på att gå och se Domkyrkans utställning av Mariabilder.

Klockan 22.30 firas en enkel mässa med sånger från Taizé.

Kyrkan är öppen fram till midnatt. Det finns fika. Och som sagt: alla är välkomna!

Workshop med Max Wetterlund

2011-03-10 07:34 av | Lämna kommentar

Nu är det bestämt att vår tredje workshopgäst på lördagseftermiddagen blir Max Wetterlund från Malmö. Vi hälsar honom välkommen och presenterar honom med en intervju som var införd i IKON 1931 för ett tag sedan!

*** 

 
Max Wetterlund (foto: Jens Lennartsson, bild lånad från IKON 1931)

– Som kristen har du fått något att ge vidare. Det är inte så abstrakt. Det är ganska konkret: ge någon en kram, klippa naglarna åt någon som är för tjock för att nå ner, vara på plats och ge. Du gör det inte för att du själv är himla duktig, utan för att du har fått något.  

 

 

Max Wetterlund använder inte ordet radikal när han talar om sin livsstil. Kristen räcker bra, säger han.   

radika´l, som innebär stora, grundläggande förändringar (som lösning på ett problem; om handling e.d.); (allmännare) genomgripande …” — Nationalencyklopedin   

– Jag vet var Gud rör sig, säger Max Wetterlund. 

Han kommer direkt från det alldeles för sommarvarma jobbet i kafeteriaköket på FN:s sjöfartshögskola i Malmö och har inte hunnit svalna än men svarar glatt ”bra!” när baristorna på Kafferosteriet vid en av gågatorna frågar hur det är idag.   

Sedan kommer en svartklädd kvinna fram till bordet och rapporterar att det gick jättefint hos psykiatern idag, en ny, och nu ska hon fira med kaffe. 

Det är ju också bra.   

Max drar i sin t-shirt med Jesu ansikte mitt i ett tjockt rött kors och pustar lite. Han har jobbat hela natten också, på ett härbärge i Helsingborg, och ska fortsätta med det resten av veckan. 

– Men så är det inte jämt, säger han. Det var bara det att det var första gången de ringde, och då tyckte jag inte att jag kunde säga nej.   

Det är meningen att Max Wetterlund ska berätta om hur det är att vara radikal, men det tar stopp direkt. 

– Den etiketten har jag inte valt själv. Jag tycker att den är lite töntig, säger han. I samhället används ju ”radikal” som något negativt. Så försöker vi i frikyrkan göra det till något positivt, vi ska vara radikala i vår tro, fast sedan använder vi det i negativ betydelse också … Egentligen vill jag säga att jag är en efterföljare. Och här i Malmö räcker det egentligen med att säga att jag är kristen.   

Möllevången, där Max växte upp och bodde tills han var 25, har blivit en typisk bild av Malmö: idyllisk halvsliten gammal stadsmiljö med torghandel och invandrarbutiker på dagarna, folk från all världens länder, innergårdar, massor av uteserveringar sommartid, ganska farligt på nätterna. Pappa är vaktmästare, mamma jobbar på Försäkringskassan. Båda är med i den församling som numera är Hyllie Park. 

– Jag är uppvuxen i en ganska klassisk frikyrklighet, säger han. Egentligen lever jag rätt likt mina föräldrar.   

Han står fortfarande på medlemslistan i Hyllie Park och har studerat på SALT, en ledarskapsutbildning på folkhögskolan där. Han har varit med i styrelsen för EFK Ung och blev under sina sista månader också ordförande. 

Men ryktet om Max är (och detta är ett autentiskt klipp) att han ”går omkring barfota på Malmös gator och försöker leva ett Jesusliv genom att umgås och älska de marginaliserade och utstötta i samhället”.   

Kanske var det ungdomspastorerna som satte igång tankarna hos honom. Den ene, som inte skämdes över att erkänna att han ”inte hade någon aning” om det mesta, men som lyste med ögonen. Den andre, som sa att ”om du inte känner en hora, en hemlös och en psykiskt sjuk, då kan du inte säga att du känner Jesus”. 

Hursomhelst har han kombinerat lite olika studier med en rad olika arbeten bland hemlösa i Skåne.   

– När jag gick på SALT lärde jag mig att prata om Gud. Bland de hemlösa lärde jag mig vem Gud är. För mig är det inte så viktigt längre vad tro är. Frälsningen handlar mer och mer om vad jag gör. ”Jag levde på ett sätt, nu lever jag på ett annat sätt.” Som kristen har du fått något att ge vidare. Det är inte så abstrakt, det är ganska konkret. Ge någon en kram, klippa naglarna på någon som är för tjock för att nå ner, vara på plats och ge. Du gör det inte för att du själv är himla duktig, utan för att du har fått något. Jag vet var Gud rör sig. Jag möter ofta en blick som känns mer än en vanlig blick, en som är som att titta in i Herrens ögon. 

Så varför är det då så få av Max vänner från församlingen som är beredda att möta Gud bland de hemlösa?   

– Jag vet att många av de äldre i församlingen ber för mig. Det är de som har fostrat mig. Så det känns lite konstigt att de inte hänger med! Vi har inga öppna konflikter i församlingen, det är väl typiskt, var är man så rädd för konflikter som i kyrkan? När jag var med i församlingsrådet och drev mina frågor där sa en del att ”jag har också varit ung”, men hallå, jag var ju 27, 28 då. Det som tröstar mig är att de som sitter i församlingsrådet är mina vänner. Jag tror att de egentligen tycker som jag. Det är nog ingen nyhet för dem att Jesus säger saker, men de är kanske inte beredda att betala priset. 

Max har sökt sig till lösare gemenskaper på senare tid. Med en nära vän och ytterligare några utforskar han bikten. Efter trevande försök som mest blev terapi och urskuldande har de tagit den katolska bönboken Oremus till hjälp.   

– Den sätter ord på mycket. 

I en annan grupp har han sina bibelstudier, i en tredje har medlemmarna provat att vara helt öppna med privatekonomin för att utmana varandra att leva mer som Jesus.   

– Det är mycket nu med unga som vill och gör saker på egen hand. Egentligen är det nog naturligt. Jag skulle inte sörja om samfunden gick under. Allt som jag tycker verkar vara spännande och bra är faktiskt sådant som kristna gör utanför sina församlingar. 

Att äta skollunchen med den som är mobbad, att engagera sig i läxhjälpen på särskolan, att göra projektarbetet med den som brukar bli ensam – allt sådant kan vara början, enligt Max. Och så att läsa evangelierna med tre frågor: Vad säger Jesus? Vad gör han? Menar han allvar? 

– Jag tror att vi aktivt måste söka upp de situationer och miljöer där det blir allvar, leta upp platser där det finns människor som är utsatta och svaga. Vi har ett ansvar för att utsätta oss för Guds ansikte.

Hjälp med att bära stolar!

2011-03-09 10:24 av | Lämna kommentar

Fredagen den 25 mars töms Domkyrkan på stolar inför vårt möte som börjar på lördagen. Domkyrkan kommer sedan att vara “stolsfri” under en veckas tid.

Vi behöver hjälp av volontärkrafter med att bära ner stolarna i kryptan! Ju fler vi är som hjälps åt desto fortare går det!

Vi börjar med bön i Domkyrkans krypta klockan 9 (den vanliga pilgrimsbönen som alltid är i kryptan då) och efter det hjälps vi alla åt med att bära stolar. Du är välkommen att hjälpa till!

Hör gärna av dig till finanpersson@hotmail.com om du planerar att dyka upp, så vet vi hur stor arbetssyrka vi får. I övrigt är det bara att dyka upp! Snart ses vi!

Josefina

En ny sång

2011-03-08 06:32 av | Lämna kommentar

Häromdagen lunchade jag med några vänner. Som vanligt sjöng vi en taizésång som bordsbön. Men den här gången var det inte någon av de bekanta sångerna, utan en jag aldrig hade hört förr. “Let all who are thirsty come, let all who wish receive the water of life freely” var orden. Det är konstigt hur ord blir som nya när man hör dem på ett annat språk, plötsligt får de mer mening! Och när de dessutom, som de här orden, följs åt av en väldigt vacker melodislinga, fortsätter de sjunga i huvudet länge efter att man först hörde dem. Hemma hos vännerna sjöng vi i två stämmor. Nu längtar jag efter att sjunga den i domkyrkan, med instrumentalister och hundratals andra bedjare!

Heidi

En inbjudan till barnfamiljer: Bära ljus

2011-03-02 06:42 av | Lämna kommentar

Här är en inbjudan till alla barnfamiljer:

Den 26 och 27 mars är många ungdomar och unga vuxna från olika kyrkor samlade i Lunds domkyrka till en helg med en av bröderna från kommuniteten i Taizé i Frankrike. I Taizé finns det en fin tradition: att barn som är med i kyrkan har till uppgift att bära ljus. Vid lördagskvällens bön hjälper barnen till att sprida ljuset till alla deltagarna i kyrkan, vid söndagens högmässa går de med ut i kyrkan och står med varsitt ljus vid varje plats där nattvarden delas ut. Det skulle vara fint om det kunde bli så också här i Lund — om din familj har möjlighet att vara med på lördagskvällen och/eller söndagsförmiddagen, och om ert/era barn vill hjälpa till med detta, så hör av dig!

Skriv till Eva Månsson Carleheden, eva.m.carleheden@svenskakyrkan.se

Gäst under helgen i Lund: Truls Bernhold

2011-02-27 10:29 av | Lämna kommentar

En av dem som kommer för att leda en workshop under vår helg i Lund är Truls Bernhold, som är präst och som har arbetat med “klosteravdelningar” på kriminalvårdsanstalter i Sverige. Han kommer redan på fredagseftermiddagen och är med och gör Domkyrkan iordning för mötet, och han stannar till söndagens högmässa, så du som vill prata med honom kommer att ha många tillfällen!

Arbetet med “klosteravdelningarna” har fått mycket uppmärksamhet genom åren. Du som vill bekanta dig med Truls Bernhold i färväg kan till exempel läsa en intervju i Svenska Dagbladet från 2002, ett reportage från Kumlaanstalten lite senare samma år, en intervju i Sydsvenskan från 2007, en liten artikel på Sveriges Kristna Råds webplats från när Truls Bernhold fick Frälsningsarméns Hannapris, en intervju om rymmare i DN

En annan workshop leds av Stina Backlund som arbetar med hemlösa i Betaniakyrkan i Malmö. Henne har vi redan presenterat – intervjun finns här.

Hälsning från domprost Håkan Wilhelmsson

2011-02-19 19:44 av | Lämna kommentar

Välkomna till Lund!
Taizéhelgen är en av vårens stora högtider i Domkyrkan. Mycket sång, innerlig bön, god gemenskap, härliga skratt, öppna samtal, glada minnen, djup arbetsgemenskap. Välkomna enskilda och grupper! Taizéhelger i Domkyrkan vill vi göra till en tradition. Kom och var med!
Frid och allt gott!
Håkan E Wilhelmsson

1 2 3 4