När jag har valt att ge utställningen namnet “Maria och den Andre” låter jag Maria vara det egna jaget medan den “Andre” är det som är “bortom oss själva”.

Utställningen sker i ett stort kyrkorum, ett symboliskt mikrokosmos, där västsidans port öppnar sig till människornas värld utanför och östsidans absid med altare och guldmosaik riktar sig till det gudomliga. Mellan dessa portar, den synliga och den osynliga, rör vi människor oss i rummet. När jag väljer att placera konstverket “Marias hjärta” vid västporten låter jag henne representera det mänskliga. I rummets andra sida, så långt bort man kan komma från henne, finns Jesusmosaiken högst uppe i absiden. För henne blir bilden av Jesus den “Andre”, motsatsen som kompletterar henne, den hon längtar efter. Men Jesusmosaikens motiv skildrar även hur Gud också längtar efter människorna. Med min bild “Marias hjärta” använder jag hela det stora kyrkorummet för att gestalta hur människa och Gud söker varandra, längtar efter varandra och möts, tvärs igenom kosmos.

Han och hon möts i den andres “Du”.

mer info på www.kerstin-jakobsson.com

Allt kommer på plats. Alla domkyrkans rum har fått sina konstverk. I kryptans dunkel finns vaxmålningarna. De snart 900 år gamla stenväggarna har endast några spik här och var. Det är de som avgör var bilderna kan hänga. I det svaga ljuset glimrar guldet i bilderna varmt.

Ovanför kryptan, i den sjuarmade ljusstakens kapell, står den stora väven “Marias liv”. Här är den unga Maria blå, och den gamla mörkt violett och svart. Mellan dem har många människor på Filippinerna broderat sina symboler i rött under det svävande Jesusbarnet.

I dopkapellet mitt emot möter kyrkorummets gamla Mariaskulptur en av mina bilder “Trösterskan” och en bön till “Erfarenhetens Maria”

Längs mittskeppets norra sida finns tre “Donnor” i en halvcirkel. Deras ljusa och spröda broderier liknar teckningar. Bilderna är lätta och luftiga och utstrålar kärlek mellan föräldrar och barn, långt ifrån tidigare århundradens stela madonnabilder.

Till slut sitter nu “Marias hjärta” på västväggen bredvid den stora ingången. Här kan nu hjärtat under en månads tid samtala med ett annat konstverk i domkyrkan, den stora Jesusmosaiken i absiden. Avståndet mellan dem är stort, deras olikheter enorma. Han är stor, naturalistisk och innesluten i sten. Hon är mindre, stiliserad och av broderat ljus. I den här utställningen representerar de för mig man och kvinna. Mellan dem ser jag en tänkt linje av samtal som fyller den stora katedralen. I det mötet försvinner både tid och rum och allt blir ett, och mycket, mycket nära.

mer material finner du på

www.mariaochdenandre.blogspot.com

www.kerstin-jakobsson.com

Den tredje serien bilder jag visar i domkyrkan har motiv med mammor med barn. Tekniken är spröda broderier i silke på diskduk. Materialet i diskduken signalerar vardag men motiven skildrar en varm närhet mellan förälder och barn, långt ifrån tidigare århundradens strama madonnabilder. Vikningarna i diskdukarna finns kvar och bildar kors i bakgrunden, nästan osynligt påminner de om hur Jesus slutade sitt liv.

Det nya konstverket är nu klart. Målad, broderad och monterad. Elkablarna till alla de små lamporna fixade och klara. Imorgon bär det av till Lund med hela utställningen för hängning. Det känns fint att få avrunda mitt arbete kring Mariasymbolen genom utställningen i Lund.

För mig har Mariaskildringarna först varit högst irriterande, sedan alltmer  intressant. Det finns med i mina bilder. Längs med vägen har de också blivit mer och mer stiliserade. Mitt nya konstverk för utställningen i Lund har formen av ett öppet hjärta. För mig är det Marias hjärta som omfamnar världen och med det känns det också som om “min Maria” blivit fri genom hjärtats öppenhet. Med små glimrande ljus omfamnar Marias hjärta världen. Jag tycker det blir ett fint slut på en lång resa tillsammans med Maria.

De här bilderna är också vaxmålningar, precis som den första serien. Men denna gången har jag målat på sågat trävirke som suttit på en 150 år gammal skvaltkvarn. Målningarna närmar sig kaligrafin i sitt uttryck. Några snabba bestämda penseldrag ger målningen sitt innehåll. Här finns ingen tid för tveksamheter. Dessa Mariabilder blir därför också mer rakt på i sin skildring av Maria och jag närmar mig hennes inre. I den sista bilden finns bara ett enkelt ansikte, som en meditation över ett liv som Maria.

Jag tillbringar betydligt mer tid i brädgårdar och elavdelningar än i textila affärer. Det är upphängningar, belysningar och inramningar som behöver fixas eller rent av uppfinnas. Sen är det också mer inspirerande att gå runt och “skrota” bland andra material än de man oftast använder. Idag har jag varit i Löberöd och införskaffat trävirke, strömbrytare och elkabel. Nu ska textilkonstnären såga, måla och skruva.

Upp med den stora mattan på broderibordet! Så, hur kan jag nu gå vidare? Jag vill skapa en motsats till Jesusmosaiken i domkyrkans absid så att den och min “Maria” kan tala till varandra tvärs över domens stora rymd. Jesus är naturalistiskt återgiven, han är stor, för att inte säga jättelik och han är i sten. I mina tankar representerar Jesus “han som välsignade världen”. Maria kommer i sin tur att representera “hon som omfamnade världen”. De två ska verka ytterligt olika så att deras gemenskap verkar otrolig, ja rent av omöjlig.

påbörjat broderi

läs mer om Kerstin

www.kerstin-jakobsson.com

Det faktum att så många kvinnor samtalat med mig om att de kände sig osynliga i den andliga vardagen kopplade jag samman med mina egna tankar kring Maria.

Som symbol har Maria blivit stark, trots att det står så lite om henne i Bibeln. Eller är det kanske tack vare att det står så lite om henne? Om Maria fått fler barn än Jesus kan människor också ha olika åsikt om. Men om det är sönerna som är namngivna i Bibeln, så fanns det på den tiden ingen anledning att skriva ut namnen på döttrarna. De förblir osynliga, men kanske var de tre. Maria själv är också på sitt sätt osynlig, vi vet inte hurdan hon var. Det vi nu alla “vet” är tillbehör som vi gett henne längs vägen från då till nu, eller pålagt henne. Som dyrbar blå färg, eller att göra henne mjukslipat vän.

Jag valde nu att använda mig av Maria och hennes tre döttrar , den mest avbildade kvinnan i konsthistorien och hennes osynliga döttrar som grund för en fortsättning på Signs. Ett konstprojekt till dem som känner sig osynliga med en Maria för vår tid. Så vilken del av Mariasymboliken väljer vi idag, och vilken väljer jag?

läs mer på www.kerstin-jakobsson.com